Ett sista farväl.

Imorgon är pappas urnsättning.
Det känns rent ut sagt för jävligt. Som ett hårt slag i magen.
Är väldigt orolig för hur jag ska reagera. Hur det kommer att kännas.

Imorgon får jag veta.
Då ska jag säga mitt sista farväl, till min pappa. Min älskade pappa.
Det är inte meningen att man ska göra detta när man är 28 år och när min pappa endast blev 61 år.
Det är inte meningen. Vi skulle få 20 år till tillsammans.
Det är inte meningen.
Vad är meningen med detta? Folk säger att det finns en mening även med detta.
Va? Vad kan vara meningen med detta?

Hur säger man hejdå..?

Söndagen då allt rasade samman.

Just nu tänker jag mycket på den där morgonen. Söndagen den 20 januari.
När jag vaknar av att telefonen ringer och jag hör mammas hysteriska röst. Pappa är jättedålig, jag har ringt ambulans och de är på väg.
Känslan av panik infinner sig. Vad är det som händer?
Jag stiger upp och vill göra mig klar. Klär på mig kläderna jag hade dagen innan. Jag minns att jag sätter mig i soffan och undrar vad jag ska göra. Jag skickar sms till två nära vänner, skriver att pappa är sjuk igen och att jag inte orkar mer nu.
Min syster ringer och säger att hon kör till sjukhuset, där pappa nyligen har varit inlagd, för det är dit han kommer att komma med ambulansen. Bra, säger jag. Ring när du vet mer.
Hon ringer bare minuter senare och ropar i telefonen att jag måste sätta mig i en taxi, för pappa håller på att dö.
Där och då känns det som att mitt hjärta ska stanna. Kanske det till och med har stannat.
Jag ska ringa efter en taxi och jag reagerar över att mina händer skakar våldsamt. Hela jag skakar.
En man svarar och undrar hur han kan hjälpa mig. Allt brister. Jag gråter hysteriskt och säger att min pappa håller på att dö, jag måste till sjukhuset. Denna fantastiska man inser allvaret och talar lugnt till mig. Frågar var jag är. Jag minns inte min adress. Bryter ihop igen. Han ber mig att leta efter post, där min adress framgår. Jag hittar den och han lovar att taxin redan är på väg och jag minns att han säger åt mig att försöka ta det lugnt och att jag ska ta hand om mig. Jag kastar mig nerför trapporna och taxin är redan på plats.
Bryter ihop när jag säger att jag ska till sjukhuset. Vi hinner köra i ca 500 meter när min telefon ringer. Det är min syster, och hon skriker i telefonen. Pappa är död.
Jag minns att vi båda gråter hysteriskt. Nästan skriker av gråt. Hon säger att jag inte ska åka till sjukhuset, pappa är fortfarande hemma. Jag ska åka dit. Jag lyckas framföra detta till taxichauffören, som måste vara i chock han också. Så många känslor som plötsligt finns i denna bil, denna tidiga söndagsmorgon. Det var han nog inte beredd på. Min syster ska få en väninna att köra henne hem till mamma och pappa. Vi ses snart, säger vi.
Jag ringer en av vännerna som nyss fått ett sms från mig. Hon svarar sömndrucket. Jag gråter direkt hysteriskt och får på något sätt fram att pappa är död. Va?! Hennes chock är total. Vi gråter tillsammans och jag berättar det lilla jag vet. Jag vill inte att det ska vara upptaget så vi lägger på.
Jag sitter och tittar ut och ser hur vi lämnar min stad, på väg hem till mina föräldrar. Jag tänker tyst, pappa är död. Jag förstår det inte. Jag bryter ihop gång på gång. Jag känner mig oerhört ensam. Trots att jag sitter i samma bil som en annan person. Jag känner mig ensammast på planeten och det känns som att jag är väldigt långt ifrån mina kära.
Jag ringer den andra vännen som också har fått ett sms av mig tidigare på morgonen. Hon har precis skrivit tillbaka till mig att jag bara ska ta det lugnt, det kommer att bli bra och jag ska ringa när jag vet mer. Jag ringer och hon svarar. Pappa är död. Hon bryter ihop samtidigt som jag och vi gråter hysteriskt tillsammans. När hon lyckas samla sig talar hon lugnt till mig. Säger att vi inte lägger på förrän jag är framme. Hon är med mig.
När vi närmar oss lägger vi på, jag lovar att ringa senare.
Samtidigt som taxin rullar in på mamma och pappas tomt anländer min syster. Jag lyckas på något sätt komma ihåg min kod när jag betalar. Taxichauffören ser mig i ögonen och säger, jag beklagar sorgen. Jag ser att han menar det. Han har varit med när jag har fått mitt livs värsta besked. Han har varit med när jag hamnat på botten.

Ytterdörren står öppen. Jag går in med tveksamma steg. Jag vet inte vad som väntar mig därinne. Mamma kommer mot mig och vi kramas hårt, och gråter hysteriskt. Hon säger åt mig att ta av mig ytterkläderna och hon går in i mamma och pappas sovrum, där min syster också är. Var är pappa, frågar jag.
Han är här, kom så samlas vi. Jag bryter ihop, igen. Jag vill inte detta. Jag vill inte se min pappa död. Jag orkar inte detta.
Mamma kommer och tar min hand och leder mig till sovrummet. Jag ser pappas fötter. Jag ser till slut hela pappa. Han ligger där. Han ser ut som att han sover. Min syster sitter på mammas sida av sängen och håller om pappa och gråter stilla. Mamma tar fram en stol till mig och sätter den på pappas andra sida.
Min syster säger åt mig att ta pappa i handen, han är fortfarande varm. Jag sitter och gråter stilla en stund innan jag överhuvudtaget kan se på honom. Det går ytterligare en stund innan jag kan ta honom i handen. Han är varm. Vi gråter och vi kramar om varandra och skakar på våra huvuden. Vad är det som händer?
Jag vill ta tag om pappas axlar och skaka liv i honom. Vakna!

Vi fick vara samlade i någon timme denna morgon. Hela familjen.
Jag kan utan tvekan säga att detta är mitt livs värsta dag. Mitt hjärta brast denna morgon, och även om en del av det kommer att läka kommer det aldrig att vara helt igen.
En stor del av mitt liv fattas. En av de viktigaste personerna i mitt liv fattas.
Min pappa, min mentor, min vän.

Inget kommer någonsin att bli sig likt. Livet kommer aldrig att vara detsamma igen. Vår familj är inte längre hel, total, komplett. En viktig beståndsdel fattas.

Jag älskar dig pappa. Då, nu och för alltid.

Tiden läker inga sår..

Mina sår är djupa. De blöder.

Jag äts upp av sorg just nu.
Tårarna kan börja strömma närsomhelst. Utan förvarning. På jobb, på tåget, mitt i natten.

Jag kan inte förstå. Min pappa är borta. Hur kan han vara det? Han ska ju alltid finnas där? Här. Varför är han inte här, där jag är.

Minsta lilla sak kan nu påminna mig om pappa. Få mig att bryta ihop. Få min värld att rasa samman.
Jag tycker att livet är oerhört orättvist. Varför skulle detta drabba oss? Varför så tidigt? Jag kommer aldrig att förstå.
Jag förstår nu vad sorg är. Och det gör så ont. På alla sätt.

Pappa, jag älskar dig..

Jag kan inte förstå..

..att min pappa ska begravas imorgon.
Jag har inte förlikat mig med tanken att jag aldrig mer ska se honom. Prata med honom. Krama honom.
Imorgon är sista gången jag är i närheten av min pappas kropp.
Men inte hans själ. Hans ande. Den kommer alltid att vara med mig.

Jag saknar min pappa.
Jag älskar min pappa.
Jag vill inte säga hejdå...

Jag har börjat förstå..

..vad som har hänt.
Min pappa är borta.

Innan har man mer haft känslan av att man inte förstått vad som hänt. Nu känns det annorlunda. Svårt att förklara.
Men nu känner jag mer saknad. Och jag känner fysiskt i kroppen att det har börjat lägga sig.
Och nu gör det så ont. Känner tryck för bröstet. Ont i magen. Klump i magen. Huvudvärk. Hejdlösa gråtattacker.

När jag tittar på foton på pappa hugger det till. Pappa som alltid har funnits i mitt liv. Jag har aldrig levt utan honom.

Jag tänker så mycket på hur han kände det innan han dog. Om han hann bli rädd. Om han tiden innan förstod att detta skulle hända. För det gjorde ju inte vi. Detta skulle inte hända nu.
Jag känner en sån förfärlig sorg när jag tänker på allt pappa går miste om nu. Och jag blir arg och ledsen när jag tänker på att pappa aldrig kommer att få träffa mina barn. Den dagen jag får barn kommer jag troligen att känna sorg för att pappa inte får träffa mina barn och mina barn inte får träffa pappa.
Jag har själv vuxit upp utan nära relation till mina mor- och farföräldrar. Men sen har jag sett hur fantastiska mamma & pappa har varit som mormor & morfar till min systers barn. Nu kommer mina barn inte att ha någon morfar.
Men som min syster sa kommer de att ha världens bästa mormor och moster. Och världens finaste kusiner.

Men den dagen den sorgen. Kan dock inte låta bli att tänka på det nu.

Saknad.

Detta är en del av ett förord till boken jag skulle påbörja.
Tårarna rinner. Det kunde varit jag som skrev det där.

Berg-och-dalbana

Så ser mitt liv ut just nu.
Upp och ner.
Gråt och skratt.
Tårar och tomhet.

Jag var på jobbet idag och pratade med min chef och kramades med mina fina kollegor. Stannade och åt lunch och fick verkligen pratat med dom som betyder mycket för mig. Det var skönt. För det där första mötet med folk, nu efter allt som hänt, är väldigt jobbigt. Det brister oftast för mig när jag ska berätta om mina känslor och om pappa.
Det blir skönt att komma igång och jobba sen. Är sjukskriven fram till lite efter begravningen. Får se då hur jag mår.

När jag kom tillbaka till Malmö i eftermiddags brast allt. Var och hämtade foton på pappa i fotoaffären. Det enda som fattades var det stora fotot på honom som vi ska ha i kyrkan på begravningen. Det brast för mig i affären. Orolig att det inte skulle hinna bli klart. Men det lovade de att det kommer att vara.

Är otroligt trött nu..så mycket spänningar som släppte idag på jobbet och sen varit en del tårar i eftermiddag. Så jag stannar under filten ikväll.