Jag kan inte förstå..

..att min pappa ska begravas imorgon.
Jag har inte förlikat mig med tanken att jag aldrig mer ska se honom. Prata med honom. Krama honom.
Imorgon är sista gången jag är i närheten av min pappas kropp.
Men inte hans själ. Hans ande. Den kommer alltid att vara med mig.

Jag saknar min pappa.
Jag älskar min pappa.
Jag vill inte säga hejdå...

Jag har börjat förstå..

..vad som har hänt.
Min pappa är borta.

Innan har man mer haft känslan av att man inte förstått vad som hänt. Nu känns det annorlunda. Svårt att förklara.
Men nu känner jag mer saknad. Och jag känner fysiskt i kroppen att det har börjat lägga sig.
Och nu gör det så ont. Känner tryck för bröstet. Ont i magen. Klump i magen. Huvudvärk. Hejdlösa gråtattacker.

När jag tittar på foton på pappa hugger det till. Pappa som alltid har funnits i mitt liv. Jag har aldrig levt utan honom.

Jag tänker så mycket på hur han kände det innan han dog. Om han hann bli rädd. Om han tiden innan förstod att detta skulle hända. För det gjorde ju inte vi. Detta skulle inte hända nu.
Jag känner en sån förfärlig sorg när jag tänker på allt pappa går miste om nu. Och jag blir arg och ledsen när jag tänker på att pappa aldrig kommer att få träffa mina barn. Den dagen jag får barn kommer jag troligen att känna sorg för att pappa inte får träffa mina barn och mina barn inte får träffa pappa.
Jag har själv vuxit upp utan nära relation till mina mor- och farföräldrar. Men sen har jag sett hur fantastiska mamma & pappa har varit som mormor & morfar till min systers barn. Nu kommer mina barn inte att ha någon morfar.
Men som min syster sa kommer de att ha världens bästa mormor och moster. Och världens finaste kusiner.

Men den dagen den sorgen. Kan dock inte låta bli att tänka på det nu.

Saknad.

Detta är en del av ett förord till boken jag skulle påbörja.
Tårarna rinner. Det kunde varit jag som skrev det där.