Min älskade pappa...

...har lämnat oss.
Jag är tom på ord. Men samtidigt känner jag ett behov av att skriva.
men det är svårt att skriva om detta när jag inte ens har förstått att det faktiskt har hänt.

Att min pappa inte lever längre.
Att jag aldrig kommer att se min pappa igen.
Att jag aldrig kommer att prata med min pappa igen.
Att min pappa inte fick leva färdigt.

Det finns inga ord som kan beskriva smärtan. Tomheten. Oron. Ångesten.

Jag saknar min pappa.

Längtan till helgen

Jag vill inte hamna i det tänket att hela veckan är en enda längtan till helgen.
Så var mitt liv tidigare. Man kämpade sig igenom veckan och vardagen och sen när det var fredagkväll gick luften ur mig totalt. Hela helgen var fullproppad av planer och måsten.
Sen var jag helt slut på söndagkvällen när allt genomförts och jag blev lite uppmärksammad på att jag inte hunnit ta det lugnt. Samtidigt började måndagsångesten komma krypande. Dags att gå till jobb igen.

Jag vill inte hamna där igen. Allt som ska göras måste inte sparas till helgen. Det ka spridas ut under veckan. Jag måste få unna mig vila och återhämtning på helgen.
Jag har blivit väldigt duktig på det. Men känner att jag måste hitta balansen mellan göra & vila.

Njuter därför av lugn & mjukiskläder nu och belönar mig med middag med en kär vän ikväll.

Som den kloka mannen brukar säga; för att göra uttag måste du göra insättningar.
Han liknade mig vid en bankomat. Det går inte att ta ut pengar gång på gång utan att de inte tar slut inne i bankomaten. Med jämna mellanrum måste det fyllas på med pengar.
Detsamma gäller för oss människor.

Så glöm inte det, för varje uttag måste du göra en insättning.

Att gå vilse är ett sätt att lära sig att hitta.

Julen väcker tankar & känslor till liv.

Att det nu är dags för jul för mig ett år bakåt i tiden.
Julen får mig att tänka på hur jag mådde förra julen. All ovisshet. Alla sjukhusbesök.
Saker och ting är annorlunda nu. Väldigt annorlunda. Men samtidigt väldigt mycket samma.
Rädslor finns kvar. Oro finns kvar.
Inte alls som förra året. Men ändå. Imitt stilla sinne hade jag nog trott att allt skulle vara som vanligt denna julen. Det är det inte. Men å andra sidan finns inte mitt gamla "som vanligt" längre. Jag håller ju på att skapa ett nytt.

Jag är väldigt dum mot mig själv ibland och tänker att jag inte har kommit någonvart under detta året. Det HAR jag. Folk i min närhet är duktiga på att påminna mig om det och när de säger det håller jag med. Men jag måste själv börja göra mig uppmärksam på det. Jag förtjänar det. Att klappa mig på axeln och sträcka på mig. Även om jag har gett upp många kamper under detta året har jag också vunnit många.

2012 ska bli året då jag ska vara väldigt snäll mot mig själv.

Back on track

Känns som att jag checkade ut igår. Hade en riktig skitdag och på morgonen var det riktigt många tårar... Efter peppande telefonsamtal promenerade jag hem till Catta. Efter lite snack och soffmys gick vi ut i solen, ner till Västra Hamnen. Köpte italiensk glass och satte oss ut mot vattnet och dinglade med benen. Snacka om energikick att sitta i solen och bara blicka ut över havet. Sen gick vi en promenad till Dockan där vi köpte en kall dricka och satte oss på en brygga. Solen gick dock i moln så vi tog då bussen till Möllan för att käka lite. Sen när jag kom hem var jag lite ledsen igen. Men ville inte ge upp, skulle ju klara detta. Och det gjorde jag. Och idag har det känts bättre. Hade en lugn morgon. Tog en promenad till Pildammsparken där jag satte mig i solen och läste tidning och bok. Sen hem och äta lunch för att sedan ta mig till tandläkaren. Hem igen efter det och ta det lite lugnt, pratade en massa i telefon. Sen pallrade jag mig hem till Karlsson för lite mat och mys. Kom precis hem. En bra dag med fint väder och fina vänner både i telefon och sen hos Karlsson. Imorgon är där inte så mycket på schemat. Tänkte bjuda hem mig till Maria & Pelle för fika och en titt på nya lägenheten. Och på kvällen kommer Therese till mig. Godnatt gott folk!

Det går inte alls som jag vill!

Jävla skitvecka rent ut sagt.
Jag hade satt upp en del mål och jag känner inte att jag alls har uppfyllt dem.
Jag trodde att jag hade kommit längre. Att jag var starkare. Att jag klarade mer.
Därför är jag nog mest ledsen över att jag gjort mig själv besviken. Och min omgivning.
Jag vill inte vara här. Jag vill leva mitt vanliga liv.

Igår fick jag ett riktigt bryt och pratade med min kära mor om detta och hon blev så arg på mig för att jag känner såhär. Hon började rada upp alla bra saker jag gjort och klarat av och alla framsteg jag gjort. Framsteg som jag inte tänkt på. Jag gick från att gråta oupphörligt till att sen prata om allt annat och problemen försvann. Världens bästa mamma.

Och idag pratade jag med min fina vän T om samma sak. Hon blev nästintill rasande. Hon nämnde samma framsteg som mamma och var så arg över att jag har dessa höga krav på mig själv. Dom ska bort. Jag grät förtvivlat i början av vårt samtal och hon tröstade och skällde. I slutet av samtalet skrattade vi gott åt annat och mina bekymmer var för en stund som bortblåsta. Hon får mig att må bra.

Efter dessa samtal känns det lite lättare. Om andra accepterar mitt tillstånd borde jag också kunna göra det. Om andra är stolta över mina små framsteg borde jag också kunna vara det.

Seså, djupa andetag och nu tror jag att det får bli en promenad och frisk luft.

Fåordig

Har verkligen varit fåordig denna veckan. Det har varit fullt upp med: känslor, tankar, kamp, styrka, 1 natt på sjukhus.. (trodde det var slut med det?!). Har träffat fina vänner denna veckan, det har verkligen hjälpt. Dom gör mig friskare. Försöker att hitta tillbaka. Denna veckan har jag på flera sätt levt lite mer av mitt "vanliga" liv. Det har varit obeskrivligt. Samtidigt har det stundtals varit en kamp att leva detta vanliga liv. Men jag måste få klappa mig på axeln och säga "fan vad bra jobbat, Sandra"! För jag har gjort det bra. Och även om det stundtals varit jäkligt kämpigt så har jag ju tagit mig igenom det. Det dumma är dock att jag direkt ser de kämpiga stunderna som ett nederlag..att jag inte är bra nog. Jag måste sluta upp med det. Så jo, trots kamp, tårar och 1 natt på sjukhus blev det en bra vecka som jag hade bestämt.

Vågar jag?

Vågar jag skriva att jag känner mig ganska stark idag?
Att detta är bästa ensamma dagen på länge?
Jag tar risken och skriver det. För det känns bra idag!

Ge mig styrka att acceptera det jag ej kan förändra,och mod att förändra det jag kan.

Guldstjärna

Idag fick jag min tredje guldstjärna på viktväktarna. Totalt är det nu -9,6 kg.
Känns mycket bra! Så nu är det 2,4 kg kvar till nästa guldstjärna och sen är det inte många hekto kvar till mina 10%.

Idag har jag haft första behandlingen i projektet/studien jag deltar i. Och imorse skulle jag vara på sjukhuset för att lämna en massa prover. Steg upp i ottan och var fastande ett halvt dygn. Kommer dit (i stormen) och efter att jag väntat i ett stimmigt väntrum i en halvtimme får jag besked om att jag måste komma tillbaka på måndag för alla som kan hjälpa mig är sjuka.
Jag orkade inte ens bli upprörd för det hade inte hjälpt ändå.
Men nu har jag precis haft första sessionen i alla fall, det var mest en massa frågor och formulär och nästa vecka drar det igång på riktigt. Är väldigt förväntantsfull.

Hur blev det såhär? - 1

Ja, det är en fråga jag nuförtiden ställer mig väldigt ofta.
Hur blev det såhär?
När jag tänker det tyst för mig själv kan jag ibland ha lite svårt att hitta svar på frågan. Men så fort jag diskuterar det med någon av mina nära välter svaren över mig. De såg att detta skulle kunna hända.
För jag passar in i den där mallen. Mallen för utmattningssyndrom bland unga kvinnor.
Jag förstår nu att detta inte är något som byggts upp under det senaste åren.
Detta är något som har samlats på ett lager inuti mig år efter år.

Jag har ofta varit en sådan person som är andra till lags. Som hellre viker mig än tar en/ett diskussion/gräl/konflikt. En person som ibland anammade andras åsikter för att själv "slippa" känna efter. Jag har många gånger gjort det lätt för mig. Det har dock varit lite beroende på vilken medmänniska det har handlat om. Och beroende på humör och ork.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Och det är jag själv som har satt dessa krav och byggt upp all press. Det har inte kommit från mina föräldrar eller min omgivning. Det har mestadels bara kommit från mig själv.
Att klara allt. Och då inte bara precis klara det, utan göra det bra också.
Att hinna med allt och alla. Oavsett om det resulterar i tidig uppstigning och sent i säng, varje dag. Allt måste ju hinnas med. Även de sakerna som egentligen är ganska oviktiga.
Att lyckas.

Under min utbildning gav jag allt. Skulle lyckas. Skulle göra bra ifrån mig på mina praktikplatser och få ett jobb där. Självklart lyckades jag med det. För det var ju ett mål jag hade satt upp.
Väl på arbetsplatsen var jag ju tvungen att visa framfötterna. Visa vad jag gick för. Ge allt. Struntsamma om jag satt och prissatte nästa veckas annonser på juldagen eller satt på kontoret på midsommardagen. Jag ville ju visa vad jag gick för.
Det gick fel på det jobbet. Vi kan kalla det för firman. För där fanns chefer som såg detta. Som såg sin chans att utnyttja detta. Där stod ju en ung, arbetsvillig och jäkligt effektiv tjej som ville visa framfötterna. Som inte sa nej när det gavs chans att jobba extra eller sa nej när det krisade. Som alltid sa ja och som alltid slutförde uppgifterna med bravur.
Jag körde slut på mig själv redan på firman. När den ekonomiska krisen kom och knackade på dörren och valutakurserna steg i taket tvingades firman skära ner. Jag hade överlevt ett par nedskärningar innan dess. Då lyckades man kringgå fackets regler och yrka på min utbildning och mina språkkunskaper. Men vid uppsägningarna mitt i den ekonomiska krisen var det nya chefer som satt och bestämde. Som inte kände mig, och om inte visste exakt vad jag gick för. För de hade nya och andra valpar som slickade deras rumpor. Så jag blev uppsagd medan de försökte rädda de nya valparna (som var sådana som tog cred för andras arbete, vilket jag hatar). När jag insåg att jag inte skulle gå stanna såg jag till att valparna inte fick stanna heller. Jag blev bitter. För jag kände inom mig att jag hade slagit sönder mycket inom mig för firman. Jag hade pressat mig så hårt under de åren att jag inte ens hade någon stresströskel längre. Jag kunde inte känna stress längre för det var mitt normala tillstånd.
Jag kom då till bolaget i Köpenhamn. Där ställdes inte så jättehöga krav på mig till en början. Jag fick fantastiska kollegor och alla hade samma inställning, vi ville göra ett bra jobb men inte offra alltför mycket för det. Och så rullade det på. Tills det blev nedskärningar. Plötsligt var jag ensam kvar på 3 personers arbete. Och jag skötte det. Och jag gjorde det jävligt bra. Det lovades att det var tillfälligt och jag fick mycket beröm. Igen försvann stresströskeln. Jag bar på denna bördan i 1,5 år. Fram till september 2010 då vi blev inkallade på ett möte med ledningen från Storbritannien (som bara kommer när det är, typ, kris). Bolaget skulle stänga ner kontoret i Köpenhamn. Det var inte så lönsamt längre och ska skötas från huvudkontoret i Brighton. Chock. Nej. Inte igen. Jag orkar inte. Men min flitiga kollega tog mig i kragen och redan samma eftermiddag började vi söka nya jobb. Och jag kom på flera intervjuer. Jag sov inte bra. Jag mådde inte bra. Men jag höll masken. Kämpade på. Så fick vi veta att 30 st medarbetare skulle väljas ut. För ett annat företag hade köpt en del av kundportföljen. Man fick då meddela om man var intresserad att bli en av dessa 30 och då komma på intervju hos det nya företaget. Klart jag skulle söka. Men med noll självförtroende. Stressade något så enormt inför intervjun och gjorde en sjukt bra intervju. Det kändes så bra. Men jag vågade inte tro på mig själv. Varför skulle de välja mig? Där var ju så många duktiga och kompetenta människor. Våndades.
Jag blev vald. Jag blev en av dessa 30.
Började slappna av. Andas ut. Skulle lämna bolaget vid årsskiftet. 3 januari skulle jag börja på företaget. Men 3 veckor efter beskedet blev jag sjuk. Svimmade på jobbet och trodde på allvar att jag skulle dö. Fick enorm yrsel som höll i sig i veckor. Grät. Var rädd. Mådde dåligt. Men inte psykiskt, enbart fysiskt. Sökte vård flera, flera gånger. Något var ju fel. Min omgivning var lika rädd som jag. Jag var ju sjuk. Kom till slut till en läkare som la in mig på sjukhus. Som ville börja med att utesluta hjärntumör. Då brast det totalt för mig. Sen gick jag med dessa fysiska besvär i 2 månader innan jag fick min första panikångestattack. Under dessa 2 månader blev jag undersökt från topp till tå. Man hittade inte vad som var fel.
Inte så konstigt att man inte gjorde det. Det som var fel syntes ju inte....

Tillfälligt avbrott

Fick ett boktips i förra veckan hos beteendevetaren.

Tillfälligt avbrott - om att hitta ny energi när stressen satt stopp av Gun Britt Larsson och Åsa Joelsson.

Titeln fångade direkt min uppmärksamhet.
Tillfälligt avbrott.
Det är ju det jag har.

Det finns så många namn.
Utbrändhet. Utmattningssyndrom. Hjärnstress. Gått in i väggen. Gått i taket. Otillräcklighetssyndrom. Urladdning. Stresskollaps. Stressutlöst utmattningsreaktion. Utmattningsdepression.

Sedan detta drabbade mig 27/10-2010 har jag inte vetat vad jag ska kalla detta. Detta jag lider av nu. Utbrändhet känns som ett ord som har använts så mycket i media och i folkmun att det inte tas på allvar längre. Gå in i väggen känns alltför vagt och flummigt.

Men nu, när jag fick tipset om denna boken och gick till biblioteket för att låna den hittade jag orden som beskriver mitt tillstånd.
Tillfälligt avbrott.