Hur blev det såhär? - 1

Ja, det är en fråga jag nuförtiden ställer mig väldigt ofta.
Hur blev det såhär?
När jag tänker det tyst för mig själv kan jag ibland ha lite svårt att hitta svar på frågan. Men så fort jag diskuterar det med någon av mina nära välter svaren över mig. De såg att detta skulle kunna hända.
För jag passar in i den där mallen. Mallen för utmattningssyndrom bland unga kvinnor.
Jag förstår nu att detta inte är något som byggts upp under det senaste åren.
Detta är något som har samlats på ett lager inuti mig år efter år.

Jag har ofta varit en sådan person som är andra till lags. Som hellre viker mig än tar en/ett diskussion/gräl/konflikt. En person som ibland anammade andras åsikter för att själv "slippa" känna efter. Jag har många gånger gjort det lätt för mig. Det har dock varit lite beroende på vilken medmänniska det har handlat om. Och beroende på humör och ork.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Och det är jag själv som har satt dessa krav och byggt upp all press. Det har inte kommit från mina föräldrar eller min omgivning. Det har mestadels bara kommit från mig själv.
Att klara allt. Och då inte bara precis klara det, utan göra det bra också.
Att hinna med allt och alla. Oavsett om det resulterar i tidig uppstigning och sent i säng, varje dag. Allt måste ju hinnas med. Även de sakerna som egentligen är ganska oviktiga.
Att lyckas.

Under min utbildning gav jag allt. Skulle lyckas. Skulle göra bra ifrån mig på mina praktikplatser och få ett jobb där. Självklart lyckades jag med det. För det var ju ett mål jag hade satt upp.
Väl på arbetsplatsen var jag ju tvungen att visa framfötterna. Visa vad jag gick för. Ge allt. Struntsamma om jag satt och prissatte nästa veckas annonser på juldagen eller satt på kontoret på midsommardagen. Jag ville ju visa vad jag gick för.
Det gick fel på det jobbet. Vi kan kalla det för firman. För där fanns chefer som såg detta. Som såg sin chans att utnyttja detta. Där stod ju en ung, arbetsvillig och jäkligt effektiv tjej som ville visa framfötterna. Som inte sa nej när det gavs chans att jobba extra eller sa nej när det krisade. Som alltid sa ja och som alltid slutförde uppgifterna med bravur.
Jag körde slut på mig själv redan på firman. När den ekonomiska krisen kom och knackade på dörren och valutakurserna steg i taket tvingades firman skära ner. Jag hade överlevt ett par nedskärningar innan dess. Då lyckades man kringgå fackets regler och yrka på min utbildning och mina språkkunskaper. Men vid uppsägningarna mitt i den ekonomiska krisen var det nya chefer som satt och bestämde. Som inte kände mig, och om inte visste exakt vad jag gick för. För de hade nya och andra valpar som slickade deras rumpor. Så jag blev uppsagd medan de försökte rädda de nya valparna (som var sådana som tog cred för andras arbete, vilket jag hatar). När jag insåg att jag inte skulle gå stanna såg jag till att valparna inte fick stanna heller. Jag blev bitter. För jag kände inom mig att jag hade slagit sönder mycket inom mig för firman. Jag hade pressat mig så hårt under de åren att jag inte ens hade någon stresströskel längre. Jag kunde inte känna stress längre för det var mitt normala tillstånd.
Jag kom då till bolaget i Köpenhamn. Där ställdes inte så jättehöga krav på mig till en början. Jag fick fantastiska kollegor och alla hade samma inställning, vi ville göra ett bra jobb men inte offra alltför mycket för det. Och så rullade det på. Tills det blev nedskärningar. Plötsligt var jag ensam kvar på 3 personers arbete. Och jag skötte det. Och jag gjorde det jävligt bra. Det lovades att det var tillfälligt och jag fick mycket beröm. Igen försvann stresströskeln. Jag bar på denna bördan i 1,5 år. Fram till september 2010 då vi blev inkallade på ett möte med ledningen från Storbritannien (som bara kommer när det är, typ, kris). Bolaget skulle stänga ner kontoret i Köpenhamn. Det var inte så lönsamt längre och ska skötas från huvudkontoret i Brighton. Chock. Nej. Inte igen. Jag orkar inte. Men min flitiga kollega tog mig i kragen och redan samma eftermiddag började vi söka nya jobb. Och jag kom på flera intervjuer. Jag sov inte bra. Jag mådde inte bra. Men jag höll masken. Kämpade på. Så fick vi veta att 30 st medarbetare skulle väljas ut. För ett annat företag hade köpt en del av kundportföljen. Man fick då meddela om man var intresserad att bli en av dessa 30 och då komma på intervju hos det nya företaget. Klart jag skulle söka. Men med noll självförtroende. Stressade något så enormt inför intervjun och gjorde en sjukt bra intervju. Det kändes så bra. Men jag vågade inte tro på mig själv. Varför skulle de välja mig? Där var ju så många duktiga och kompetenta människor. Våndades.
Jag blev vald. Jag blev en av dessa 30.
Började slappna av. Andas ut. Skulle lämna bolaget vid årsskiftet. 3 januari skulle jag börja på företaget. Men 3 veckor efter beskedet blev jag sjuk. Svimmade på jobbet och trodde på allvar att jag skulle dö. Fick enorm yrsel som höll i sig i veckor. Grät. Var rädd. Mådde dåligt. Men inte psykiskt, enbart fysiskt. Sökte vård flera, flera gånger. Något var ju fel. Min omgivning var lika rädd som jag. Jag var ju sjuk. Kom till slut till en läkare som la in mig på sjukhus. Som ville börja med att utesluta hjärntumör. Då brast det totalt för mig. Sen gick jag med dessa fysiska besvär i 2 månader innan jag fick min första panikångestattack. Under dessa 2 månader blev jag undersökt från topp till tå. Man hittade inte vad som var fel.
Inte så konstigt att man inte gjorde det. Det som var fel syntes ju inte....