Memory Lane

Har verkligen vandrat längs med minnenas aveny idag. Lovat mamma att gå igenom lite lådor med gamla saker som stått på vinden.

Det dök upp gamla skolböcker, skolkataloger, foton, filmer, teckningar. Snacka om att minnen väcktes till liv.

Där var också ett fotoalbum från 19-20 års ålder. Fotona på mig & Anna gjorde så ont att se. Jag kunde inte sluta titta på dem. Att försöka förstå att hon inte finns mer när jag ser henne så levande på bilderna. Försökte att fokusera på allt roligt vi hade och alla fina stunder vi delat. Kunde till slut skratta åt hur vi såg ut och hur roligt vi såg ut att ha.

Men det är läskigt så starka minnen foton kan väcka. Man åker tillbaka. Till där och då.
Men så snart man packar ner dem hamnar man åter här och nu.

Den inre kretsen

Är lyckligt lottad med att ha ett par riktigt nära vänner. Som finns där i vått och torrt. Som man kan skratta med. Som man kan totalt bryta ihop med. Gråta förtvivlat. Som stöttar när man har det svårt. Som finns därnär man sen är redo igen. Som låter sig stöttas och tröstas. Som man kan vara sig själv med.

Ibland glömmer man bort hur bra man har det. Jag försöker göra mig själv uppmärksam på det med jämna mellanrum.

Idag tänker jag hålla den tanken nära tillhands.vänner

Marknaden som regnade bort

Regn. Regn. Regn.

2 dagar om året är det marknad i byn där jag är uppväxt. Det är typ byns höjdpunkt.

Jag har aldrig varit så väldigt förtjust i denna marknad men man har liksom hängt med.

De senaste åren har jag inte varit där, men i år har jag ju ledigt dessa dagarna. Så jag tänkte att det kunde vara mysigt att gå en tur där och se på folk.

Men det har ösregnat hela dagen. Först nu börjar det spricka upp. Men jag trotsade iaf vädergudarna och cyklade dit i regnkläder med min mamma.

Vilket resulterade i att jag nu är trött, frusen och slö.

Fick precis sms från en gammal kompis som frågade om jag ville komma över på lite grillfest..låter trevligt, men jag blir nog hemma under filten.

Om det är fint väder imorgon kan jag tänka mig att bjuda gudbarnen på en karusell eller två dock.

Underbara dagar vid hav & sjö.

Helgen i Göteborg/Mellerud/Köpmannebro blev precis så härlig som jag hoppades att den skulle bli.
Ett härligt tjejgäng med glatt humör och fint väder som tillät mycket sol och bad.
Vi gjorde inte direkt succé i beachvolleyturneringen, men vi hade roligt och vi var bättre än vi själva trott.

I måndags hade vi tänkt göra stan i Göteborg men det fina vädret lockade oss till Marstrand istället. Jag hade aldrig varit där tidigare så jag var inte svår att övertala. Vilken fantastisk plats. Dit vill jag igen.

Denna helgen gav mig så mycket energi och jag fick känna mig så stark.
Nu är man på hemmaplan igen, och det är ju alltid skönt att komma hem.
Har dragit igång lilla projektet i köket igen med målning. Nu är det bordet och stolarnas tur att målas antikvita. Och det är riktigt ruskväder ute så det är ganska mysigt att vara hemma och pyssla. Kommer dock att åka till mina föräldrar strax, det är nämligen marknad i byn så jag tänka åka dit och ta en tur på marknaden. Om det dåliga vädret inte tillåter en tur på marknaden nobbar jag inte hemmamys istället.

Har exakt en veckas ledighet kvar idag. Det blir (ev marknad), kalas för systerbarnen, måla färdigt köksmöblemanget, en tur till Köpenhamn/Helsingör, träffa vänner och umgås med familjen.

Härligt!

Rymmer snart norrut.

Imorgon styr vi kosan mot Göteborg.

Det ska bli tjejhelg i Mellerud med fest, mys & beachvolleybollturnering. På söndag åker vi tillbaka till Göteborg och myser där fram till tisdag.

Ser väldigt mycket framemot denna helgen.
Få koppla bort tankar och känslor lite. Rymma.
Bara ha roligt & njuta.

Har jag glömt att säga att jag har semester?
I 2 fina veckor.

3 dagar kvar..

...sen har jag 2 veckors semester. Hur skönt ska inte det bli på en skala?

Det blir en långweekend i Göteborg/Köpmannebro/Mellerud med ett gäng underbara tjejer. Mys med familjen. Österlentur med C. Lata dagar på stranden (förhoppningsvis).

Längtar.

Om att säga sin mening och stå fast vid den.

Tidigare har jag oftast varit en människa som har format mig efter en viss situation.
Om man tänker på t.ex jobbet. Därför har jag alltid varit en person som folk har haft lätt för att samarbeta med och ha att göra med.

Men jag ska ju lära mig att våga vara lite kantig och inte alltid rund och mjuk.

I fredags sattes detta på prov. Genom en sån skitsak som att vi ska byta platser på jobb.
Vår teamleader skickade ut den nya placeringen och hon gick sen runt och frågade vad folk tyckte. Jag satt och tittade på den ett tag och klumpen i magen växte. Den nya placeringen innebar att jag skulle sitta mestadels med människor jag inte känner. Klumpen växte.
Till sist kallade jag på min teamleader och sa att detta känner jag mig inte bekväm med.
Hon sa att hon var lite beredd på det och att hon ändrar på det.
Hon kunde dock inte bara byta plats på mig och en annan, för det fanns andra saker att ta hänsyn till. En är döv på ena örat och måste sitta på en viss plats. En får inte sitta där det är drag. En måste sitta med ryggen mot dörren. Osv. Flera engagerade sig i att försöka hjälpa vår teamleader med att få rätt på det hela. Och jag hörde att hon var lite smått irriterad över att hon fick lägga mer tid på detta.
I normala fall hade jag till slut sagt "nej, men struntsamma, vi gör som det var tänkt från början". För jag är inte van vid att ställa krav eller ge andra merarbete. Jag har ju alltid format mig. Men nu var jag kantig och passade inte in i formen som fanns.

Jag fick direkt dåligt samvete och kände mig till besvär. Samtidigt som jag i efterhand är glad för att jag inte ändrade mig. Att jag stod upp för vad jag kände.
Men det är svårt detta. Och detta var bara första gången. Det ska komma väldigt många fler gånger där jag måste säga nej.

Har försökt att inte tänka över detta under helgen, men det dyker upp emellanåt. Då måste jag försöka slå bort det och säga till mig själv "Sluta, det är ingen annan som tänker på detta och ingen som kommer tycka mindre om mig pga detta!".

Så nu försöker jag att bara släppa det och se det som att jag klarade det första testet!

En bortglömd blogg och en förlorad vän.

Jag har ignorerat bloggen. Glömt bort. Negligerat.
Jag vet egentligen inte varför. Om jag inte har orkat? Om jag inte har velat?

Exakt en månad sedan mitt senaste inlägg. Under denna tiden har både mycket och inget hänt.

Det största (och värsta) som har hänt är att en vän har lämnat oss. Gått bort. För 8 månader sedan påbörjade hon kampen mot cancern. Till en början såg det verkligen ut som att hon skulle vinna kampen. Men plötsligt blev hon chanslös. Jag kommer aldrig att glömma henne och hon fattas många. Jag tror fortfarande att jag är chockad och inte helt har förstått, så jag har inga fler ord.

När något så hemskt inträffar kommer man ner på jorden och inser vad som egentligen är viktigt. Vad som gör skillnad för mig. Alla andra problem eller bekymmer känns pyttesmå.

Anna, jag tänker på dig hela tiden.