Ett sista farväl.

Imorgon är pappas urnsättning.
Det känns rent ut sagt för jävligt. Som ett hårt slag i magen.
Är väldigt orolig för hur jag ska reagera. Hur det kommer att kännas.

Imorgon får jag veta.
Då ska jag säga mitt sista farväl, till min pappa. Min älskade pappa.
Det är inte meningen att man ska göra detta när man är 28 år och när min pappa endast blev 61 år.
Det är inte meningen. Vi skulle få 20 år till tillsammans.
Det är inte meningen.
Vad är meningen med detta? Folk säger att det finns en mening även med detta.
Va? Vad kan vara meningen med detta?

Hur säger man hejdå..?

Jag har börjat förstå..

..vad som har hänt.
Min pappa är borta.

Innan har man mer haft känslan av att man inte förstått vad som hänt. Nu känns det annorlunda. Svårt att förklara.
Men nu känner jag mer saknad. Och jag känner fysiskt i kroppen att det har börjat lägga sig.
Och nu gör det så ont. Känner tryck för bröstet. Ont i magen. Klump i magen. Huvudvärk. Hejdlösa gråtattacker.

När jag tittar på foton på pappa hugger det till. Pappa som alltid har funnits i mitt liv. Jag har aldrig levt utan honom.

Jag tänker så mycket på hur han kände det innan han dog. Om han hann bli rädd. Om han tiden innan förstod att detta skulle hända. För det gjorde ju inte vi. Detta skulle inte hända nu.
Jag känner en sån förfärlig sorg när jag tänker på allt pappa går miste om nu. Och jag blir arg och ledsen när jag tänker på att pappa aldrig kommer att få träffa mina barn. Den dagen jag får barn kommer jag troligen att känna sorg för att pappa inte får träffa mina barn och mina barn inte får träffa pappa.
Jag har själv vuxit upp utan nära relation till mina mor- och farföräldrar. Men sen har jag sett hur fantastiska mamma & pappa har varit som mormor & morfar till min systers barn. Nu kommer mina barn inte att ha någon morfar.
Men som min syster sa kommer de att ha världens bästa mormor och moster. Och världens finaste kusiner.

Men den dagen den sorgen. Kan dock inte låta bli att tänka på det nu.

Back on track

Känns som att jag checkade ut igår. Hade en riktig skitdag och på morgonen var det riktigt många tårar... Efter peppande telefonsamtal promenerade jag hem till Catta. Efter lite snack och soffmys gick vi ut i solen, ner till Västra Hamnen. Köpte italiensk glass och satte oss ut mot vattnet och dinglade med benen. Snacka om energikick att sitta i solen och bara blicka ut över havet. Sen gick vi en promenad till Dockan där vi köpte en kall dricka och satte oss på en brygga. Solen gick dock i moln så vi tog då bussen till Möllan för att käka lite. Sen när jag kom hem var jag lite ledsen igen. Men ville inte ge upp, skulle ju klara detta. Och det gjorde jag. Och idag har det känts bättre. Hade en lugn morgon. Tog en promenad till Pildammsparken där jag satte mig i solen och läste tidning och bok. Sen hem och äta lunch för att sedan ta mig till tandläkaren. Hem igen efter det och ta det lite lugnt, pratade en massa i telefon. Sen pallrade jag mig hem till Karlsson för lite mat och mys. Kom precis hem. En bra dag med fint väder och fina vänner både i telefon och sen hos Karlsson. Imorgon är där inte så mycket på schemat. Tänkte bjuda hem mig till Maria & Pelle för fika och en titt på nya lägenheten. Och på kvällen kommer Therese till mig. Godnatt gott folk!

Det går inte alls som jag vill!

Jävla skitvecka rent ut sagt.
Jag hade satt upp en del mål och jag känner inte att jag alls har uppfyllt dem.
Jag trodde att jag hade kommit längre. Att jag var starkare. Att jag klarade mer.
Därför är jag nog mest ledsen över att jag gjort mig själv besviken. Och min omgivning.
Jag vill inte vara här. Jag vill leva mitt vanliga liv.

Igår fick jag ett riktigt bryt och pratade med min kära mor om detta och hon blev så arg på mig för att jag känner såhär. Hon började rada upp alla bra saker jag gjort och klarat av och alla framsteg jag gjort. Framsteg som jag inte tänkt på. Jag gick från att gråta oupphörligt till att sen prata om allt annat och problemen försvann. Världens bästa mamma.

Och idag pratade jag med min fina vän T om samma sak. Hon blev nästintill rasande. Hon nämnde samma framsteg som mamma och var så arg över att jag har dessa höga krav på mig själv. Dom ska bort. Jag grät förtvivlat i början av vårt samtal och hon tröstade och skällde. I slutet av samtalet skrattade vi gott åt annat och mina bekymmer var för en stund som bortblåsta. Hon får mig att må bra.

Efter dessa samtal känns det lite lättare. Om andra accepterar mitt tillstånd borde jag också kunna göra det. Om andra är stolta över mina små framsteg borde jag också kunna vara det.

Seså, djupa andetag och nu tror jag att det får bli en promenad och frisk luft.

Fåordig

Har verkligen varit fåordig denna veckan. Det har varit fullt upp med: känslor, tankar, kamp, styrka, 1 natt på sjukhus.. (trodde det var slut med det?!). Har träffat fina vänner denna veckan, det har verkligen hjälpt. Dom gör mig friskare. Försöker att hitta tillbaka. Denna veckan har jag på flera sätt levt lite mer av mitt "vanliga" liv. Det har varit obeskrivligt. Samtidigt har det stundtals varit en kamp att leva detta vanliga liv. Men jag måste få klappa mig på axeln och säga "fan vad bra jobbat, Sandra"! För jag har gjort det bra. Och även om det stundtals varit jäkligt kämpigt så har jag ju tagit mig igenom det. Det dumma är dock att jag direkt ser de kämpiga stunderna som ett nederlag..att jag inte är bra nog. Jag måste sluta upp med det. Så jo, trots kamp, tårar och 1 natt på sjukhus blev det en bra vecka som jag hade bestämt.

Blandade känslor idag

Dagen har bestått av blandade känslor.
Har dels lockats ut av det fina vädret samtidigt som jag har velat stanna under täcket idag.
Men tog en promenad med min kära moder imorse och sen begav jag mig hem till stan.
Försökte ignorera de jobbiga känslorna idag. Ville ju ha en bra dag idag.
Så nu har jag varit och handlat och väntar nu på att Therese ska anlända för lite onsdagsmys.

Dagen efter

Uttrycket "dagen efter" har fått en ny innebörd i mitt liv.
Tidigare var det ju uttrycket som beskrev tillståndet dagen efter fest och galenskaper.
Nu beskriver det mitt tillstånd dagen efter en fullspäckad dag.
Dagen efter en fullspäckad dag är jag trött, ledsen, känslig och inte särskilt social.
Igår var en fullspäckad dag så idag är det dagen efter..
Kände det direkt när jag vaknade och det är väl bara att acceptera.
Men jag är dålig på att bara acceptera läget. Jag vill försöka vända detta dåliga till något bra.
Men det fungerar sällan. Och jag har blivit tillsagd att bara gilla läget. Acceptera att nu är det en sådan dag, deal with it.
Jag kämpade på hela förmiddagen men för en timme sen fick jag kasta in handduken.
Skulle träffat Therese ikväll och haft myskväll men det går inte.
Therese förstår. Therese är en av de riktigt bra människorna i mitt liv. Som förstår utan att jag behöver förklara och som just nu kan läsa av mig. Jag behöver inte säga rakt ut hur jag mår, hon bara vet. Det får bli myskväll en annan dag helt enkelt.

Jag har hört att...

..om man har en skitdag på till exempel lördagen är det glömt på söndagen?
Borde stämma va?
I min värld är det så iaf.