Jävla skitvecka rent ut sagt.
Jag hade satt upp en del mål och jag känner inte att jag alls har uppfyllt dem.
Jag trodde att jag hade kommit längre. Att jag var starkare. Att jag klarade mer.
Därför är jag nog mest ledsen över att jag gjort mig själv besviken. Och min omgivning.
Jag vill inte vara här. Jag vill leva mitt vanliga liv.
Igår fick jag ett riktigt bryt och pratade med min kära mor om detta och hon blev så arg på mig för att jag känner såhär. Hon började rada upp alla bra saker jag gjort och klarat av och alla framsteg jag gjort. Framsteg som jag inte tänkt på. Jag gick från att gråta oupphörligt till att sen prata om allt annat och problemen försvann. Världens bästa mamma.
Och idag pratade jag med min fina vän T om samma sak. Hon blev nästintill rasande. Hon nämnde samma framsteg som mamma och var så arg över att jag har dessa höga krav på mig själv. Dom ska bort. Jag grät förtvivlat i början av vårt samtal och hon tröstade och skällde. I slutet av samtalet skrattade vi gott åt annat och mina bekymmer var för en stund som bortblåsta. Hon får mig att må bra.
Efter dessa samtal känns det lite lättare. Om andra accepterar mitt tillstånd borde jag också kunna göra det. Om andra är stolta över mina små framsteg borde jag också kunna vara det.
Seså, djupa andetag och nu tror jag att det får bli en promenad och frisk luft.
Gumman min,det finns både mörka dagar o ljusa. Dom mörka dagarna måste vi försöka minnas dom ljusa på. Tur du har en klok Mor o många bra vänner som kan berätta o hjälpa dig med att se alla dina bra framsteg o glöm inte att man ofta lär sig mycket av dom dåliga dagarna också.Man vet bara inte om det alltid.
SvaraRaderaSkickar många många goa kramar till dig
Härligt att ha sådana människor omkring som kan stötta och som kan hjälpa en att se sådant som för stunden kan vara så såvrt att se på egen hand!
SvaraRadera