Tiden läker inga sår..

Mina sår är djupa. De blöder.

Jag äts upp av sorg just nu.
Tårarna kan börja strömma närsomhelst. Utan förvarning. På jobb, på tåget, mitt i natten.

Jag kan inte förstå. Min pappa är borta. Hur kan han vara det? Han ska ju alltid finnas där? Här. Varför är han inte här, där jag är.

Minsta lilla sak kan nu påminna mig om pappa. Få mig att bryta ihop. Få min värld att rasa samman.
Jag tycker att livet är oerhört orättvist. Varför skulle detta drabba oss? Varför så tidigt? Jag kommer aldrig att förstå.
Jag förstår nu vad sorg är. Och det gör så ont. På alla sätt.

Pappa, jag älskar dig..