Ett sista farväl.

Imorgon är pappas urnsättning.
Det känns rent ut sagt för jävligt. Som ett hårt slag i magen.
Är väldigt orolig för hur jag ska reagera. Hur det kommer att kännas.

Imorgon får jag veta.
Då ska jag säga mitt sista farväl, till min pappa. Min älskade pappa.
Det är inte meningen att man ska göra detta när man är 28 år och när min pappa endast blev 61 år.
Det är inte meningen. Vi skulle få 20 år till tillsammans.
Det är inte meningen.
Vad är meningen med detta? Folk säger att det finns en mening även med detta.
Va? Vad kan vara meningen med detta?

Hur säger man hejdå..?

Söndagen då allt rasade samman.

Just nu tänker jag mycket på den där morgonen. Söndagen den 20 januari.
När jag vaknar av att telefonen ringer och jag hör mammas hysteriska röst. Pappa är jättedålig, jag har ringt ambulans och de är på väg.
Känslan av panik infinner sig. Vad är det som händer?
Jag stiger upp och vill göra mig klar. Klär på mig kläderna jag hade dagen innan. Jag minns att jag sätter mig i soffan och undrar vad jag ska göra. Jag skickar sms till två nära vänner, skriver att pappa är sjuk igen och att jag inte orkar mer nu.
Min syster ringer och säger att hon kör till sjukhuset, där pappa nyligen har varit inlagd, för det är dit han kommer att komma med ambulansen. Bra, säger jag. Ring när du vet mer.
Hon ringer bare minuter senare och ropar i telefonen att jag måste sätta mig i en taxi, för pappa håller på att dö.
Där och då känns det som att mitt hjärta ska stanna. Kanske det till och med har stannat.
Jag ska ringa efter en taxi och jag reagerar över att mina händer skakar våldsamt. Hela jag skakar.
En man svarar och undrar hur han kan hjälpa mig. Allt brister. Jag gråter hysteriskt och säger att min pappa håller på att dö, jag måste till sjukhuset. Denna fantastiska man inser allvaret och talar lugnt till mig. Frågar var jag är. Jag minns inte min adress. Bryter ihop igen. Han ber mig att leta efter post, där min adress framgår. Jag hittar den och han lovar att taxin redan är på väg och jag minns att han säger åt mig att försöka ta det lugnt och att jag ska ta hand om mig. Jag kastar mig nerför trapporna och taxin är redan på plats.
Bryter ihop när jag säger att jag ska till sjukhuset. Vi hinner köra i ca 500 meter när min telefon ringer. Det är min syster, och hon skriker i telefonen. Pappa är död.
Jag minns att vi båda gråter hysteriskt. Nästan skriker av gråt. Hon säger att jag inte ska åka till sjukhuset, pappa är fortfarande hemma. Jag ska åka dit. Jag lyckas framföra detta till taxichauffören, som måste vara i chock han också. Så många känslor som plötsligt finns i denna bil, denna tidiga söndagsmorgon. Det var han nog inte beredd på. Min syster ska få en väninna att köra henne hem till mamma och pappa. Vi ses snart, säger vi.
Jag ringer en av vännerna som nyss fått ett sms från mig. Hon svarar sömndrucket. Jag gråter direkt hysteriskt och får på något sätt fram att pappa är död. Va?! Hennes chock är total. Vi gråter tillsammans och jag berättar det lilla jag vet. Jag vill inte att det ska vara upptaget så vi lägger på.
Jag sitter och tittar ut och ser hur vi lämnar min stad, på väg hem till mina föräldrar. Jag tänker tyst, pappa är död. Jag förstår det inte. Jag bryter ihop gång på gång. Jag känner mig oerhört ensam. Trots att jag sitter i samma bil som en annan person. Jag känner mig ensammast på planeten och det känns som att jag är väldigt långt ifrån mina kära.
Jag ringer den andra vännen som också har fått ett sms av mig tidigare på morgonen. Hon har precis skrivit tillbaka till mig att jag bara ska ta det lugnt, det kommer att bli bra och jag ska ringa när jag vet mer. Jag ringer och hon svarar. Pappa är död. Hon bryter ihop samtidigt som jag och vi gråter hysteriskt tillsammans. När hon lyckas samla sig talar hon lugnt till mig. Säger att vi inte lägger på förrän jag är framme. Hon är med mig.
När vi närmar oss lägger vi på, jag lovar att ringa senare.
Samtidigt som taxin rullar in på mamma och pappas tomt anländer min syster. Jag lyckas på något sätt komma ihåg min kod när jag betalar. Taxichauffören ser mig i ögonen och säger, jag beklagar sorgen. Jag ser att han menar det. Han har varit med när jag har fått mitt livs värsta besked. Han har varit med när jag hamnat på botten.

Ytterdörren står öppen. Jag går in med tveksamma steg. Jag vet inte vad som väntar mig därinne. Mamma kommer mot mig och vi kramas hårt, och gråter hysteriskt. Hon säger åt mig att ta av mig ytterkläderna och hon går in i mamma och pappas sovrum, där min syster också är. Var är pappa, frågar jag.
Han är här, kom så samlas vi. Jag bryter ihop, igen. Jag vill inte detta. Jag vill inte se min pappa död. Jag orkar inte detta.
Mamma kommer och tar min hand och leder mig till sovrummet. Jag ser pappas fötter. Jag ser till slut hela pappa. Han ligger där. Han ser ut som att han sover. Min syster sitter på mammas sida av sängen och håller om pappa och gråter stilla. Mamma tar fram en stol till mig och sätter den på pappas andra sida.
Min syster säger åt mig att ta pappa i handen, han är fortfarande varm. Jag sitter och gråter stilla en stund innan jag överhuvudtaget kan se på honom. Det går ytterligare en stund innan jag kan ta honom i handen. Han är varm. Vi gråter och vi kramar om varandra och skakar på våra huvuden. Vad är det som händer?
Jag vill ta tag om pappas axlar och skaka liv i honom. Vakna!

Vi fick vara samlade i någon timme denna morgon. Hela familjen.
Jag kan utan tvekan säga att detta är mitt livs värsta dag. Mitt hjärta brast denna morgon, och även om en del av det kommer att läka kommer det aldrig att vara helt igen.
En stor del av mitt liv fattas. En av de viktigaste personerna i mitt liv fattas.
Min pappa, min mentor, min vän.

Inget kommer någonsin att bli sig likt. Livet kommer aldrig att vara detsamma igen. Vår familj är inte längre hel, total, komplett. En viktig beståndsdel fattas.

Jag älskar dig pappa. Då, nu och för alltid.

Tiden läker inga sår..

Mina sår är djupa. De blöder.

Jag äts upp av sorg just nu.
Tårarna kan börja strömma närsomhelst. Utan förvarning. På jobb, på tåget, mitt i natten.

Jag kan inte förstå. Min pappa är borta. Hur kan han vara det? Han ska ju alltid finnas där? Här. Varför är han inte här, där jag är.

Minsta lilla sak kan nu påminna mig om pappa. Få mig att bryta ihop. Få min värld att rasa samman.
Jag tycker att livet är oerhört orättvist. Varför skulle detta drabba oss? Varför så tidigt? Jag kommer aldrig att förstå.
Jag förstår nu vad sorg är. Och det gör så ont. På alla sätt.

Pappa, jag älskar dig..

Jag kan inte förstå..

..att min pappa ska begravas imorgon.
Jag har inte förlikat mig med tanken att jag aldrig mer ska se honom. Prata med honom. Krama honom.
Imorgon är sista gången jag är i närheten av min pappas kropp.
Men inte hans själ. Hans ande. Den kommer alltid att vara med mig.

Jag saknar min pappa.
Jag älskar min pappa.
Jag vill inte säga hejdå...

Jag har börjat förstå..

..vad som har hänt.
Min pappa är borta.

Innan har man mer haft känslan av att man inte förstått vad som hänt. Nu känns det annorlunda. Svårt att förklara.
Men nu känner jag mer saknad. Och jag känner fysiskt i kroppen att det har börjat lägga sig.
Och nu gör det så ont. Känner tryck för bröstet. Ont i magen. Klump i magen. Huvudvärk. Hejdlösa gråtattacker.

När jag tittar på foton på pappa hugger det till. Pappa som alltid har funnits i mitt liv. Jag har aldrig levt utan honom.

Jag tänker så mycket på hur han kände det innan han dog. Om han hann bli rädd. Om han tiden innan förstod att detta skulle hända. För det gjorde ju inte vi. Detta skulle inte hända nu.
Jag känner en sån förfärlig sorg när jag tänker på allt pappa går miste om nu. Och jag blir arg och ledsen när jag tänker på att pappa aldrig kommer att få träffa mina barn. Den dagen jag får barn kommer jag troligen att känna sorg för att pappa inte får träffa mina barn och mina barn inte får träffa pappa.
Jag har själv vuxit upp utan nära relation till mina mor- och farföräldrar. Men sen har jag sett hur fantastiska mamma & pappa har varit som mormor & morfar till min systers barn. Nu kommer mina barn inte att ha någon morfar.
Men som min syster sa kommer de att ha världens bästa mormor och moster. Och världens finaste kusiner.

Men den dagen den sorgen. Kan dock inte låta bli att tänka på det nu.

Saknad.

Detta är en del av ett förord till boken jag skulle påbörja.
Tårarna rinner. Det kunde varit jag som skrev det där.

Berg-och-dalbana

Så ser mitt liv ut just nu.
Upp och ner.
Gråt och skratt.
Tårar och tomhet.

Jag var på jobbet idag och pratade med min chef och kramades med mina fina kollegor. Stannade och åt lunch och fick verkligen pratat med dom som betyder mycket för mig. Det var skönt. För det där första mötet med folk, nu efter allt som hänt, är väldigt jobbigt. Det brister oftast för mig när jag ska berätta om mina känslor och om pappa.
Det blir skönt att komma igång och jobba sen. Är sjukskriven fram till lite efter begravningen. Får se då hur jag mår.

När jag kom tillbaka till Malmö i eftermiddags brast allt. Var och hämtade foton på pappa i fotoaffären. Det enda som fattades var det stora fotot på honom som vi ska ha i kyrkan på begravningen. Det brast för mig i affären. Orolig att det inte skulle hinna bli klart. Men det lovade de att det kommer att vara.

Är otroligt trött nu..så mycket spänningar som släppte idag på jobbet och sen varit en del tårar i eftermiddag. Så jag stannar under filten ikväll.

Min älskade pappa...

...har lämnat oss.
Jag är tom på ord. Men samtidigt känner jag ett behov av att skriva.
men det är svårt att skriva om detta när jag inte ens har förstått att det faktiskt har hänt.

Att min pappa inte lever längre.
Att jag aldrig kommer att se min pappa igen.
Att jag aldrig kommer att prata med min pappa igen.
Att min pappa inte fick leva färdigt.

Det finns inga ord som kan beskriva smärtan. Tomheten. Oron. Ångesten.

Jag saknar min pappa.

Nu är det jul igen.

Nu är julen här.
Och det ser ut att bli en vit sådan. Ute är det ett riktigt snöoväder just nu.
Pappa är nu hemma från sjukhuset och ordningen är återställd. Han har en lång väg tillbaka, men bara det att han är hemma kommer göra stor skillnad.

I fredags hade jag julmys med fina M. God mat, ostar och gott i glaset. Fuldans till bästa musiken och shots förgyllde vår kväll/natt.
Igår blev vi hämtade av M's föräldrar och åkte hem til byn. Så jag är på plats. Redo för julfirandet.
Idag har mamma och jag handlat det sista och varit runt hos släkt och vänner och önskat god jul. Sen har vi slavat i köket och förberett det mesta.

Och imorgon kommer storasyster med sin familj och det ska firas jul med allt vad det innebär.
Innan dess ska jag hinna förbi fina C och hennes familj och önska god jul. Innan hon lämnar landet för nyårsfirande. Svin. Jag är inte bitter.

Kommer nog att stanna här sen i några dagar. Kanske fram till helgen. Bara koppla av och komma ner i varv. Har ett och annat att fundera över vad gäller 2013. Kanske dags att ta lite beslut.
Men det tar vi sen. Nu är det jul.

God jul!

Fin dag.

Har spenderat dagen på sjukhuset hos pappa.
Mamma var också där. Vi fikade, pratade, såg på tv och spelade kort. Bara umgicks.
Det var skönt att se honom. Krama honom.
Dom har börjat så smått prata om att han kan åka hem. Kanske i nästa vecka.
Jag hoppas det för hans skull för det är långa dagar för honom på sjukhuset.
Men det gjorde mig glad att han berättade att han har börjat läsa igen. Han brukade sluka böcker när jag var liten, sen kom han ur det. Nu har han börjat igen. Jag har så många böcker som jag vet att han kommer att tycka om, så jag får nog packa ihop ett litet bibliotek till honom.

När mamma och jag lämnade sjukhuset gick vi några ärenden på stan och sen gick vi och åt söndagsmiddag på en restaurang i hamnen. Det var skönt att bara sitta och prata.
Jag vet hur ensam hon in emellan känner sig när pappa är på sjukhuset så det var skönt att hinna prata ensamma också. Vi pratade om julen och vad som ska handlas och fixas.
Egentligen skulle mamma och pappa komma till mig nästa lördag på julmys hos mig, och sen skulle jag åka med dem hem över juldagarna. Men nu blir det så att jag åker till dem och hjälper med inhandling, julgran, julmat och julgodis. Mamma ska inte stå ensam med det.

Jag känner mig lugnare i hjärtat nu. Men fortfarande orolig, påverkad.
Mina ögon tåras direkt när jag tänker på när jag var tvungen att ringa ambulansen. Se hur dålig pappa var. Hur rädd han var. Försökte vara stark för hans skull och mammas. Men inuti brast någonting. Jag förstod på riktigt att en dag kommer det att hända mig, det som bara händer andra. Att mista en av mina älskade föräldrar. Det är något man vet kommer att hända men som man slår ifrån sig och vägrar att tänka på. För man vet inte hur man ska klara sig utan dem. Kunna ta ett andetag utan att de finns på denna jord. Med mig.
Men det är inte nu det ska hända mig.
Jag är så tacksam för att jag har dem. Och jag älskar dem mer än någonting annat.

Mina föräldrar är verkligen de bästa.

Medicin för hjärtat.

Idag ska jag plåstra om mitt hjärta.
Jag ska få hälsa på pappa på sjukhuset.
Jag har längtat efter detta hela veckan och detta kommer att lindra smärtan i hjärtat och den ständiga oron.

Snart får jag krama min pappa. <3

Nya vänner.

Ibland kommer det in nya människor i ens liv.
Vissa bara passerar förbi. Andra klickar det med. Man känner det där omedelbara bandet.
Nyfikenheten. Att vilja lära känna. Känslan av att dom gillar mig för att jag är just jag.
Några sådana människor har jag träffat nu den senaste tiden.
Jag älskar verkligen det mötet med nya människor. Och att känna hur man utvecklas och lär sig att utveckla nya sidor hos sig själv. Eller att nya människor lockar fram nya sidor som har legat undangömda.
Men framförallt att känna självsäkerheten i att jag kan vara mig själv, och de uppskattar det.

I skuggan av värmen.

Jag såg nyss en helt fantastisk film. I skuggan av värmen.
Väldigt gripande. Väldigt bra skådespelare.
Dem är baserad på den självbiografisk romanen med samma namn.

Det är en sån film som borde visas ute på skolorna. På socialkontoren. På lärarutbildningen.
Denna filmen lyckades fånga desperationen hos en människa som inte vet annat än ett drogmissbruk. Som vuxit upp med missbrukande föräldrar och som aldrig hört annat än att du är värdelös.
Tårarna forsade nerför mina kinder när man hörde den tunna flickrösten säga att hennes dröm var att någon skulle tycka om henne.

Influensa.

Kände redan i slutet av förra veckan att där var något i kroppen.
Var trött, frusen och seg.
I tisdags på jobb kunde jag känna hur det bara blev värre och värre. Gick lite tidigare och direkt hem under täcket. Sedan dess har jag bara vilat, sovit och sett på film.
Känns lite bättre nu. Funderar på om jag ska orka mig iväg till affären och handla lite.
Blir kanske jobb imorgon. Får se ikväll hur jag känner mig.

Har sett på 3 av Twilight-filmerna nu. Först tänkte jag att det är inget för mig. Gillar inte den overkliga biten. Men har lovat vänner att ge dem en chans. Och ja, jag blev biten.
Så nu har jag en film kvar innan vi kan gå och se den sista på bio.

Nu är det dags att byta ut pyjamasen mot jeans, stövlar och tjocka jackan. ICA, here I come.

Autopilot.

Det känns som att jag går på autopilot just nu. Det har varit så hela veckan.
Trött. Lite nere. Sliten.
Längtar bara till helgen. Helgerna.
Den kommande helgen hos fina vännerna. Helgen i Göteborg.
Men mest av allt julledigheten. 12 dagar ledigt.

Men två dagar kvar att jobba innan nästa lediga dag.
Tur att jag ska vara med fina M ikväll. Få energi.

Tårar.

Vet inte vad som kom över mig.
Men blev plötsligt ledsen. Ledsen som i tårarna bara strömmade nerför mina kinder.
Blir orolig. Tror inte att jag behöver bli det egentligen. Jag är fortfarande väldigt uppmärksam på allt som händer i min kropp och alla signaler.
Därför blir jag rädd.

Veckans lästa bok

Jag är just nu inne i en bokslukar-period.

Denna helgen har jag läst Laura - flickan från havet av Carolina Gynning.
Jag började läsa den för ett tag sen men la den ifrån mig efter typ 70 sidor för att det var så grov.
Men så hade jag boktorka nu i veckan så jag tänkte att jag ger den en chans till.
Och den blev bättre. Jag är inte helt säker på vad jag tyckte om den. Den var bra och fänsgslade mig, men jag känner inte något wow.

Nu har jag verkligen boktorka igen.
Jag vill hemst gärna läsa Åsa Larssons Till offer åt Molok. Men vad jag vet har denna inte kommit ut i pocketformat ännu. Så det får vänta.

Tyst vecka.

Hade en grym helg förra veckan med flera fina vänner. Fredagen bestod av vin och vänner. På lördagen kom mina två bästa danska vänner och finaste norskan över till mig och Malmö. Det var en lång dag och de fick se allt det bästa med Malmö.

Veckan som gått har bara rusat förbi.

Var hos kloka mannen i tisdags. Ett avslutande samtal. Det kändes konstigt, jag gick därifrån med tårar i ögonen och en klump i magen. Han har betytt så mycket och har verkligen hjälpt mig.
Men nu klarar jag mig alltså utan honom.

I torsdags pysslades det julkort och dracks vin.
Nu ska jag bara komma ihåg att skicka julkorten också.

Nyårsplaner?
Den frågan har jag nog fått 5 gånger denna veckan.
Jag har skjutit på detta för att jag inte har vetat vad jag vill göra. Helst av allt hade jag velat åka till ett nordtyskt slott med spa och njuta av lugn, behandlingar, promenader, god mat och mys vid öppna spisen.
Men så blir det inte.
Jag har funderat på vad jag vill göra nu under helgen och kommit fram till vad jag vill. Nu ska jag bara styra upp det också. Blir toppen.

Har en skum känsla i kroppen. Vet inte om jag håller på att bli sjuk.
Men känns som att där är något i kroppen som drar ner på tempot och gör mig trött.
Ska inte låta min hypokondriska sida dra iväg så sätter punkt där.

Sömnig söndag

Helglängtan.

Längtar så till helgen.
Imorgon ska jag på middag med tre fina tjejer. God mat, vin och massa tjejsnack. Och få se värdinnans nya lägenhet, icke att förglömma.

På lördag kommer de tre bästa danskarna till mig och Malmö. Hänga på stan, luncha, visa dem mina smultronställen och sen äta italienskt hemma hos mig på kvällen.

På söndag har jag tvättstugan och ska unna mig en lugn dag med hyrfilm och där kommer säkert vara behov för en bakispizza. Om jag känner danskarna rätt.