Non-doing has nothing to do with being indolent or passive. Quite the contrary. It takes great courage and energy to cultivate non-doing, both in stillness and in activity. Nor is it easy to make a special time for non-doing and to keep at it in the face of everything in our lives which needs to be done.

Jon Kabat-Zinn

Spontan utflykt

När jag vaknade imorse hade jag inga planer för dagen.
Hade tänkt mig någon promenad och lite mys.
Men shoppingnerven vaknade och jag satte mig därför på bussen och gav mig ut på jakt efter lampfötter till mina nya läckra lampskärmar.
Hittade de perfekta lampfötterna och även inneskor och joggingskor.
Mycket nöjd.

Nu har jag skruvat ihop det andra sängbordet så nu är båda klara och redo för möblering.
Jag hoppas att det blir så bra som jag har föreställt mig.

Jag har en bekännelse...jag har ätit en kanelbulle.
Jag var så fikasugen och när jag väntade på bussen hem var där ett litet sött fik mittemot busshållplatsen. Det var en kvart till bussen skulle gå och kallt ute så jag gick in. Tog ett glas vatten och en kanelbulle. Den var så god!
Den var typ 5 points. Men den var värd det.
Tänkte ta mig en promenad nu i eftermiddag för att lätta på det dåliga samvetet.
Grejen är den att jag har en väldig massa bonuspoints som jag får lov att använda varje vecka. Dessa har jag ALDRIG använt. Så vad gör det då om jag unnar mig småsaker emellanåt?
Men det dåliga samvetet gnager på mig varje gång jag unnar mig något sött.

Ett skepp kommer lastat...

Har nu varit och skickat iväg ett födelsedagspaket till E.
E är min ex-pojkvän som bor i Italien.
Han har födelsedag på onsdag så jag tänkte vara söt och skicka ett paket med hans svenska favoriter.
Så skickat är nu ett paket med bostongurka, Kalles Kaviar, Frödinge ostkaka, Marabou mjölkchoklad och Aromatkrydda.
Han kommer att bli glad, det vet jag.

Jag är glad att vi har så fin kontakt och fortfarande finns i varandras liv.
Det har varit många turer och tårar. Just därför är jag glad att vi finns där för varandra.

Man ska inte döma för tidigt..

Jag går ju en kurs i Mindfulness. Det är om söndagarna i 3,5 timme.
Igår var det strålande sol och blå himmel och det tog ändå emot lite att veta att man skulle sitta inne mitt på dagen.
Vi är 14 stycken i gruppen, och det är en salig blandning av människor både vad gäller ålder, typ av person och bakgrund.
Redan vid första kurstillfället skaffade jag mig en uppfattningen om dessa människor. Ni vet hur man dömer människor direkt, eller man tror sig veta vad de är för några. Vid första kurstillfället skulle vi göra en presentationsrunda och man skulle då presentera personen man satt bredvid. Så man fick sitta och prata lite innan man skulle köra presentationen. Jag satt då bredvid en fantastisk kvinna, K, som jag direkt fattade tycke för. Jag fick känslan av att hon var en sådan person som kan läsa av andra människor. Hon lyckades läsa mig rakt av i alla fall. Och hon & jag har hållt ihop lite sen även vid de andra tillfällena.

Och sen var där 2 stycken som jag speciellt uppfattade som lite snobbiga och jag kände direkt att dem kommer jag inte att närma mig.
Igår var jag först på plats och sen såg jag att dessa 2 kommer gående (de är vänner och går kursen tillsammans) emot mig och jag känner direkt "åh nej, vad ska jag prata med dem om".
Vi började prata och oj vad fel jag hade. Vilka varma människor! Speciellt hon jag hade uppfattat som snobbigast fick jag ändra uppfattning om. Hon var så omtänksam, uppmärksam och bara genuint varm när vi hade pratat en stund. Igår var upplägget lite annorlunda så vi hade bara en paus och då satte sig dessa 2 vid mig och vi pratade vidare.
Jag tycker att det är ganska befriande och skönt när man ändrar uppfattning om människor. När man känner att man dömde dom för tidigt. Jag har inga problem med att erkänna att jag har haft fel i sådana fall.

I övrigt tycker jag att kursen är riktigt bra. I den situationen jag är nu finns det mycket jag kan ta hjälp av i min vardag. Nu gäller det bara för mig att se till att använda det också och lära mig mer. Kursledaren är fantastisk. Hans energi smittar av sig och han är väldigt duktig på att förklara och visa.
Igår praktiserade vi mindfulnessmeditation i 1,5 timme. Det var underbart.

Längtar redan till söndag!

Söndag

Vaknade av att det var väldigt ljust i sovrummet.
Klarblå himmel och strålande sol. Ganska kallt ute, men det är ändå vår i luften.

Har frukosterat och ska nu göra mig klar, snart dags att bege mig.
Idag är det dags för Mindfulness igen.
Idag ska yoga-mattan med då det blir lite fokus på yoga-övningar och meditation.

Härlig söndag!

Lördag

Sov länge idag. Länge för att vara jag.
Har en helt orörd lördag framför mig vilket är väldigt skönt.
Tidigare kunde sådant stressa mig. Att vakna en lördag och inte ha något bestämt. Då började det krypa i kroppen. Om jag inte kom på något som behövde göras kunde jag börja ringa runt till vännerna för att göra upp gemensamma planer. Det slutade oftast med att både lördagen och söndagen blev full av planer och att jag på söndagskvällen sjönk ner i soffan och var helt slut.
Jag har varit för dålig på att tillåta mig lata helger och framförallt orörda helger.
Att ta dagen som den kommer. Och som min lärare i Mindfulness säger: "Att vara här & nu."
När han frågar vad klockan är vill han höra svaret.."här & nu"..
Så nu har jag ätit frukost och speglat mig med mina nya glasögon i 10 minuter. Snyggt!
Solen har vågat sig fram så jag ska ge mig ut på en promenad. Vart vet jag inte.
Och vad som händer resten av dagen vet jag inte heller.
Jag vet att jag måste och handla. Vill sticka klart raggsockan. Vill laga lite god mat & ta ett glas vin. Vill se Melodifestivalen.

Det kommer att bli en bra dag detta!

Mitt svar är: nej

Oj oj. Var ska jag börja?
Det trillade in ett sms tidigare idag.
Från ett nummer som jag inte hade inlagt i min mobil så det stod inget namn, bara ett nummer.
Men det var något bekant med numret. Har sett det förr. Har framförallt slagit det numret förr.
"Hej. Längesen. Hur mår du? Kram."
Var tvungen att kolla numret på eniro.se för att vara säker.
Jodå. Det var från H.
Vem är då H? Jo, vi träffades vintern 2008. Jag föll pladask.
Han var uppvaktande, söt och ödmjuk.
Jag däremot var enbart naiv.
Jag trodde att han ville samma sak som jag. Han sa faktiskt att han ville samma sak som jag.
Jag fick våren 2009 lära mig att H inte menade vad han sagt. Jag vet än idag inte om han sa alla de där fina sakerna bara för att få omkull mig. Eller om han faktiskt menade dem när han sa dem.
Men i alla fall så ville jag till slut mer än han. Jag gav mer än han. När jag tänker efter var det nog bara jag som gav. Och jag fick inte så mycket tillbaka.
Men det gjorde mig inget just då, för jag ville så gärna.
Jag visste inom mig från början att det aldrig skulle gå. Vi kom från 2 olika världar.
2 olika kulturer. Vi var 2 väldigt olika personer.
Det tog slut. Gick några månader. Han dök upp igen. Jag fanns där. Hoppet vaknade till liv.
Min kärlek vaknade till liv. Han försvann.
Sen dök han faktiskt upp en tredje gång. Då var jag lite mer bestämd och sa att jag inte ville leka.
Han var ångerfull och sa att han trodde att han ville. Han hade saknat mig. Fanns ingen som mig.
Han stannade inte länge den gången. Och jag glömde honom på allvar. Såg honom ofta när jag skulle gå av tåget på väg hem från jobbet. Han skulle alltid på det tåget som jag gick av. Vi undvek varandras blickar och sa aldrig hej. Jag: för att jag ville glömma, ville inte trilla i fällan igen. Han: förmodligen av skam.

Och idag dök han alltså upp en fjärde gång.
Jag svarade: "Hej. Vad har du på hjärtat?/S"
Fick svar inom några minuter.
H - "Har saknat dig. Hur mår du?"
S - "Mina vänner och min familj vet hur jag mår, det räcker så för mig."
H - "Varför vill du inte svara på frågan?"
S - "För att du inte har med det att göra."
H - "Jag blir orolig nu. Är du sjuk?"
S - "Det hade du vetat om du hade funnits kvar i mitt liv. Trevlig helg."
H - "Detsamma. Kram."

Lika snabbt som han kom in i mitt liv försvann han igen.
Men denna gången var det mitt beslut.